Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om livets korthet - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty hela den övriga delen är visserligen en tidrymd, men intet liv.
Från alla håll tränga lasterna på människorna och tillåta dem
icke att resa sig upp eller lyfta sina ögon till sanningens
åskådning, utan hålla dem nedsänkta och inriktade på begären.
Aldrig få dessa människor komma till sig själva, även om
någon gång ett ögonblicks vila tillfälligtvis förunnas dem.
De drivas av och an, likasom på havsdjupet böljegången fortfar,
även efter det stormen upphört och de få aldrig någon
fred för sina begärelser. Tror du kanske att mitt tal gäller
blott dem, vilkas olycka är allmänt erkänd? Nej, se på
dessa, vilka från alla håll beskådas och prisas lyckliga: de
förkvävas av sin lycka. För huru många är ej rikedomen
en tung börda? Huru många förlora ej sin hälsa på denna
vältalighet, som de dagligen anstränga sig att visa? Huru
många gå ej bleka och kraftlösa efter oavbrutna njutningar?
Huru många få ej offra alla sina lediga stunder på massan
av uppvaktande och hjälpsökande klienter? Kort sagt,
betrakta dem alla, från de lägsta till de högsta. En söker
rättsbiträde, en giver sådant, den ene drages inför rätta,
den andre försvarar, en tredje dömer. Ingen vårdar sin
egen personlighet: vi slita ut oss för varandra. Fråga efter
dessa, vilkas namn är på allas läppar, du skall se dem
åtskiljas genom sådana kännetecken som dessa: han är den
och dens anhängare, han åter den och dens; ingen är en man
för sig. Höjden av dårskap är då den förargelse, somliga
känna, när de klaga över de höga herrarnas högfärd, att
de ej haft tid med dem, när de ville göra visit. Hur kunna
de klaga, att andra ej ha tid för dem, när de aldrig ha
någon tid för sig själva? Den, som du klagar över, vem han
nu än må vara, har likväl någon gång unnat dig en blick,
låt vara med högfärdig min, han har lånat sina öron till
något ord av dig, han har gett dig plats vid sin sida. Men
du har icke nedlåtit dig att blicka in i dig själv, att avlyssna
din själ en enda tanke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
