Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om livets korthet - XII - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låtsa de också att glömma: det finns galenskaper, som
bereda dem nöje, i det de uppfattas som bevis på deras
välmåga. De tycka att det tillhör endast en simpel och
tarvlig människa att veta, vad hon gör. Kom nu icke och säg
att de mimiska artisterna duka upp några överdrivna historier,
när de på teatern driva gäck med den överförfinade
dekadansen. De förbigå sannerligen mycket flera dumheter än
de uppdikta och rikedomen på laster, så besynnerliga, att
ingen skulle kunna tro dem existera, har stigit till den grad
i detta vårt tidevarv, som endast häri visar sig
uppfinningsrikt, att vi redan kunna anse mimdiktarne helt och hållet
distanserade. Att tänka sig att det finns någon, som till
den grad har sjunkit ned i förnäm slöhet, att han måste lita
på en annans uppgift, huruvida han sitter eller ej!
Den människan är alltså ingen sådan, som tillbringar
sitt liv i en värdig ro. Nej, ett annat namn är här på sin
plats; sjuk är hon, eller rättare, död är hon. Den lever i
verklig ro, som har någon förnimmelse av sin ro; den förre
åter är ju halvdöd, som behöver en anmälare för att bli
underrättad om sin kropps läge och ställning. Huru skulle
en sådan kunna vara herre över sin tid?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
