Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valda stycken ur Senecas brev till Lucilius - Aufidius Bassus - Om läsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 104 —
vraket. Så handlar vår vän Bassus: han motser sitt slut
med sådant sinneslugn och med sådan vardagsmin, att man
nästan skulle vilja kalla det lättsinne, om man såge det hos
någon annan. Att kunna skiljas hädan med fullständig
sinnesro, när en gång den oundviklige stunden nalkas, det
är storhet, käre Lucilius, och det kräver lång tid att
lära den konsten. Vid andra dödsorsaker har man dock
hoppet kvar: en sjukdom kan upphöra, en brand släckas,
vid mången jordbävning har man funnit människor oskadade,
som man trott levande begravna; havet har ofta återgivit
människorna åt stranden med samma makt, varmed det
slungade dem ut; mången soldat har dragit svärdet tillbaka från
det huvud, som redan var vigt åt döden. Men den, som
av ålderdomen ledsagas till dödens rike, han är räddningslöst
förlorad för detta jordeliv och måste finna sig i sitt öde.
Det finns intet stillsammare, men icke heller något
långsammare dödssätt. Bassus går liksom omkring med sitt eget
lik, överlever så att säga sin död och talar om sin
hädan-färd med den vises lugn. Han talar ofta om döden och
söker ivrigt övertyga oss, att om det är något obehag eller
någon skräck förbunden med den, så är det uteslutande
den döendes fel, icke dödens eget: döendet är, säger han,
lika litet något ont, som vad därpå följer.
Om läsning.
Vad du skriver till mig, och vad jag hör om dig,
ger mig goda förhoppningar om din utveckling. Du flackar
icke hit och dit och stör ditt liv genom täta ombyten av
vistelseort. Ett sådant ostadigt kringirrande angiver ett
sjukt sinne. Att kunna hålla sig stilla och umgås med sig
själv, det anser jag som det första beviset på att själen har
nått sin ro. Men tänk också efter, om icke läsningen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
