Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELVTE SÖNDAGEN EFTER
TREFALDIGHET.
Bönen, de armas tillgång.
Luk. 18: 9—14.
Ytterligare framställde han denna liknelse för
somliga som förtröstade på sig själva och menade
sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade
andra:
"Två män gingo upp i helgedomen för att
bedja; den ene var en farisé och den andre en
publikan.
Fariséen trädde fram och bad så för sig själv:
’Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom
andra människor, rövare, orättrådiga,
äkten-skapsbrytare, ej heller såsom denne publikan.
Jag fastar två gånger i veckan; jag giver
tionde av allt vad jag förvärvar.’
Men publikanen stod långt borta och ville icke
ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan slog
sig för sitt bröst och sade: ’Gud, misskunda dig
över mig syndare’. —
Jag säger eder: Denne gick hem igen
rättfärdig mer än den andra. Ty var och en som
upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den
som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd."
Till det andliga livet hör bön. Ja, bönen är detta livs
andedräkt, har någon sagt.
Men bön är bön, d. v. s. begär, önskan att få något.
Detta i sin tur tillkännager brist. Det fattas något. Man
är fattig. Därför är och blir bönen de armas tillgång.
Och är fattigdomen och armodet riktigt för handen, så
blir bönen den enda tillgången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
