Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ånger och tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
210
Ånger och tro.
Den bleka nöden stirrar honom i ansiktet. Nu, nu
först, gå tankarna till far och till hemmet. Det kostar
en svår kamp, men omsider medger han för sig själv,
att han handlade otacksamt mot sin far och illa mot sig
själv, då han gav sig i väg. »O, den som vore hemma
igen!» Men några respengar har han icke. Han får
försöka gå till fots den långa vägen hem.
Det är icke någon rolig färd. Gång på gång storma
in på honom minnena från hemmet och barndomen. Hur
illa han bar sig åt mot far den gången och den gången!
Hur ohövligt han svarade då och då! Det är, som om
han såge framför sig sin faders bedrövade anlete och
hörde hans av smärta skälvande stämma, då han skildes
från honom: »Farväl, min son!»
Fint och präktigt var han klädd, den unge mannen,
när han reste från hemmet. Fullt upp med penningar
hade han då. Och nu — utfattig är han, knappt så
mycket kläder har han på sig, att han kan skyla sin
kropp. Skall väl fadern känna igen honom och —
kännas vid honom, så som han nu ser ut, i dessa usla
trasor, så utmärglad och vanställd som han är av svält
och vanvård?
Ju närmare han kommer hemmet, dess bittrare känns
det i hans själ. »O, varför, varför lämnade jag någon
gång hemmet? Var i vida världen finns ett sådant hem
som mitt, en sådan far, så god, så öm, så rättvis och
mån om sina barns bästa? Honom har jag bedrövat
så djupt, hans kärlek har jag trampat under fötterna!»
Det är honom omöjligt att hålla tillbaka tårarna.
Han gråter över sin otacksambet mot fadern, över sin
dårskap att lämna hemmet, över den nöd, han har fört
sig själv uti. »Finns någon hjälp och räddning för mig?»
Vid en krök av vägen skymtar det gamla hemmet.
Ja, han känner så väl igen det. Träden ha vuxit sig
större; annars är allt sig likt. Men vad är det? Där
sitter ju far och spejar ut åt vägen! Sonen vet det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
