Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra förnämsta böneämnen - Våra andliga fiender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Våra andliga fiender.
237
Att vi må se I väl och ve
Ditt ljus allt mera dagas
Och sist med frid Till evig tid
I dina hyddor tagas! (Sv. ps. 306:5.)
Våra andliga fiender.
När Jesus vid dopet mottagit gåvan av Andens
fullhet, fördes han av Anden upp till öknen. Här fick han
länge i djupaste stillhet vara allena med sin Fader,
nära sig av hans ord och vederkvicka sig genom det
förtroliga umgänget med honom. Hans ande dvaldes i
högre rymder än denna världen. Men när fyrtio dagar
gått, började de naturliga behoven göra sig gällande.
Han blev hungrig.
Då nalkas i ödemarken en ljus gestalt. Han ter sig
som en strålande Herrens ängel. Vänligt deltagande,
säger han, i det han pekar på öknens stenar: »Är du
Guds Son, så bjud, att dessa stenar bliva bröd!» Han
menar: »Den himmelska rösten vid dopet har ju
betygat, att du är Guds Son. Välan, begagna dig då av
den makt, du såsom Guds Son äger! Icke kan det vara
Faderns vilja, att du här går och hungrar och lider
nöd.»
Rösten hördes så vänlig, den ljusa gestalten föreföll
så välmenande. Men nej, det var icke Faderns vilja,
att Jesus genom sådana under skulle tillfredsställa sin
naturs behov. Han var nu människa och måste leva
såsom en människa, i allt beroende av sin Fader.
Därför svarar han: »Människan skall leva icke allenast av
bröd, utan av allt det, som utgår av Guds mun.» Ja,
så är det: Faderns vilja är hans enda rättesnöre. Den
är hans mat och drvck.
Men åter kommer den välmenande vännen med ett
förslag. Han rullar upp för Jesu inre öga bilden av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
