Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Fri skilsmässa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRI SKILSMÄSSA 275
måste motsvara denna personlighet sådan den blir vid
trettio eller fyrtio! Endast en sådan ovetande kan intala
sig att vår kärleks öde nödvändigt kommer att likna vår
höga teori om kärleken, vår rena vilja till troheten.
Om redan vår egen vilja har föga att göra med den
kärlek vi känna, huru mycket mindre då med den,
vi mottaga eller förlora!
Således blir trohetens uppgift icke löst endast
genom att man på sig själf ställer trohetens kraf.
Ty i kärlek är man för det första två, som måste vilja
detsamma. Och för det andra är hvardera af dessa
två mångfaldig.
Ingen människa är ensam om sitt öde sedan hon
förenat det med en annans. Möjligheten att bli en
hel personlighet i och genom kärleken beror till hälften
af den andras rena och hela håg att för sin del
fördjupa samlifvet.
Det är detta, de vältaliga predikanterna om
»troheten som personlighetens uttryck» förbise. Och detta
gör deras tal om den lifslånga kärlekens plikt lika
meningslöst, som ett ordande om den lifslånga
hälsans plikt!
Det är en skön syn, när en Flores och Blanzeflor
lifsdagen lång njuta
. .. de tunga tårarnas sorgdryck samman
och samman festernas skratt...
Det är äfven en skön syn när lifvet dalar som
en klar sol vid synranden, icke sinar som en trött
flod i sanden.
Men sköna öden äro lyckoöden icke pliktbud.
Kärleken som hälsan kan visserligen vanvårdas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
