Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDSBEGREPPETS OMVANDLING
115
rar sig mellan dessa, för att undgå det slutliga
medgifvandet, så blir där dock ingen annan plats för
»Gud» än som enheten af allt detta varande; ingen
.innan plats för något annat andligt varande än i och
go|iiom världens fysisnt-psykiska betingelser, hvilket
ju emellertid betyder oändligt mycket mer än endast
de jordiska betingelserna. Gudsbegrepp,
ändamålsbegrepp, odödlighetsbegrepp, allt har nu för
supra-uaturalisten upplöst sig i de stämningens blå dimmor,
som ännu ligga öfver hans själslandskap och gifva det
den ton han själf kallar innerlighetens. Men det är
endast en tidsfråga, när dimmorna skingras och han
nödgas inse: att de uppstått ur en jordisk atmosfär;
att, i stället för att vara vittnesbörd om en bakom
vår mänskliga tillvaro liggande verklighet, äro de
aningar om framför oss liggande möjligheter.
Och äfven för honom blir då det själstillstånd en
nödvändighet, söm en diktare tolkat i dessa rader:
»Årtusenden gingo innan vi insågo att ljud, ljus
och värme voro olika vibrationshastighet hos samma
kraft. Våra hjässor badas af ljus från världar vi icke
känna och som det skulle kräfva evigheter att nå.
Men ju större världen för oss blifvit, dess aflägsnare
blef Gud. Och vi inse att det finns mer religion i
vetenskapen, som ej tror sig veta det hela, än i teologien
och metafysiken, som mena sig göra det.» (Obstfelder.)
III.
Det enda verkligt starka skäl, de gudstroende
framföra mot ofvan gifna tankegång, är detta:
Den .enskilda människan har ej tid att vänta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
