Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
af lifsàngesten. Visserligen var denna djup, särskildt
mot antikens slut, då kristendomen kom och lindrade
heta kval med svalkande, stillande löften, såsom i
feber bultande tinningar lindras när de omslutas af
milda händer. Just emedan den tidens människor ledo
djupt, segrade lätt den lära, som lofvade alla
jorde-lifvets offer att i en annan tillvaro tusenfaldt
lycklig-göras. Men detta hindrar ej, att den bild af antiken
blir falsk, som ej visar, i hvilken motsats dess
lifs-känsla står till kristendomen. Äfven från helleniska
läppar kunde Goetheordet: Wir leiden alle am
L e b e n, ha ljudit. Men detta hindrade ej fröjden i
genomforskandet af lifvet och i gestaltandet af lifvet.
Hos greken blef den »Hiriterweltlichkeit», som
Nietzsche afskyr hos Sokrates och Plato, aldrig h v a r d a g
s-lifsbe stämmande.
»Icke dyrkan af olympens gudar... utan dyrkan
af den sunda, sköna människokroppen såsom det
högsta lifsvärdet besjälade den helleniske
bildhuggaren» (J. Lange). Visserligen var den sköna, starka
människan framför allt gudomlig, men gudomliga
och besjälade voro äfven lunden och källan, plogen
och svärdet. Det är barndomens monism eller
mo-nismens sagoålder, som den folkligt helleniska
världsbilden företer, medan den hos Hellas’ monistiske
tänkare fick drag, liknande nutidens.
Lifsfrånvänd het var den hellenen obekanta känslan, icke
lifsàngesten, som egentligen var djup dödsångest,
smärtan att en gång nödgas lämna det
»honungs-ljufva lifvet» och ångest för de ödesmakter, som —
utan människans inre skuld — göto samvetsagg i
lifvets sötma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
