Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PI.IKTEN TILL LYCKA
.291
dess grundsatser hunnit bli omedvetna, intuitiva —
mystiska, om man så vill.
Här upplöses äfven den praktiska motsägelsen
mellan Kant och Spinoza. Ty på denna ståndpunkt
förnim m e s det kategoriska imperativet med
oemotståndlig makt och viljan att lyda det såsom fri. Men
att de så kunna förnimmas, detta beror af det
sedlighetens utvecklingsförlopp, som Spinoza klarlagt.
II.
Vid Skagens yttersta udde mötas de båda hafvens
böljor äfven i stiltje såsom fräsande skumtoppar. På
samma sätt finns det alltid en punkt, där motsatta
åskådningar oföränderligt bilda bränning.
En sådan är lyckobegreppet.
Enligt lyckoläran ställes hvarken lyckan mot
plik-t&n ej heller finnes den i plikten. Lyckan själf
är plikt. Och människans första plikt. Ty
hennes plikter mot andra kunde andra till nöds fylla, men
denna endast hon själf.
Om alla andra plikter kan man därför tvista; alla
andra budord må man, under gifna omständigheter,
äga rätt bryta. Endast plikten till lycka är
den för hvarje lefvande oafvisliga.
Vill du mäta huru djupt en människa känt lifvet
eller tänkt öfver det, lyssna då till hennes tal om
lyckan och du äger en lodlina, som i de flesta fall
hastigt — når botten!
De, som angripa den »usla lyckoläran», anse sig
vara själskännare när de påpeka: att lyckan omöjligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
