Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIFSL1NJER
är mycket sämre än den, al^hjJlljja^andra att själfva
bättre fylla sina behof. Och när vi komma in på det
andliga området, då kunna vi icke — för att hjälpa
andra att t. ex. tro, älska och skapa — inskränka våra
egna behof i dessa afseenden. Där är det endast mina
egna själsrörelser, som hjälpa mig! Skaparmakt,
känslodjup, allt, som ger lifvet andligt värde, detta
kan jag endast äga såsom mitt. Den enkla sanningen
blir således: att en hvar lättare kan hjälpa den andre
att bruka och bevara sin lycka, i den mån ban själf
är lycklig. Och därför har enhvar plikten att söka
sin egen lycka för de andras skull, liksom att främja
de andras lyckosökande för sin egen skull!
De, som klaga att ropen på lycka hindra det mest
anspråkslösa närmande till saken själf; att lyckoläran
gör jorden platt som en pannkaka, medan plikten och
kampen ge en samvetsglad ro — dessa äga alltjämt
sitt lyckobegrepp från den gamla bilden af Fortuna
på sitt rullande hjul, följd af flåsande »lycksökare»,
söm åtrå håfvorna ur hennes ymnighetshorn! Men
detta är icke lifstrons bild af lyckosökaren. Dess bild
är såningsmannen, som med en väldigt vid rörelse
begrafver sitt hopp i jorden.
III.
För den, som under årtionden hvar dag och stund
lefvat af och lefvat sig in i lyckoläran, ter det sig
ofattbart, när någon påstår, att en sådan lifsåskådning
kan duga för stämningslifvet och dikteriska ingifvelse!’,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
