Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458 LIFS LINJER
samkänsla och samverkan redan nu öfvergå samma
yttringar inom djurens lif.
Och — ehuru det klingar motsägelsefullt — så
är det dock visst: att vägen till en gemensamhet
så innerlig, att ingen mer skall kunna känna sig »ensam
och öfvergifven», den vägen är att vi gemensamt börja
arbeta för hvar människas rätt till sin e n s a
m-h e t. Ty själarna äro ännu ej hunna längre än till
sin individualiseringskamp, sin strid för rätten till sina
otaliga olika tillvarelseformer, sina sammansatta
lifsvillkor, sina stegrade kraf och förfinade behof, sina
tilldragningar och återstudsningar enligt den
polaritetens dunkla lag, som för Goethe var lifvets ena
grundprincip. Först när själarna medgifvas rätten
till sin ensamhet, kommer gemensamheten att likna
delarnas i ett konstverk, ej som nu, enformiga kulors
på en lätt bristande tråd!
Ännu är det endast anande man motser en tid,
då alla inför en stor känsla erfara den vördnad, en
»brottsligt» älskande kvinna fordrade med orden: »De
som ej älska som vi, må ej drista sig att döma oss:
de stå för djupt under oss». En tid när själar inge
oss samma onalkbara vördnad som stjärnorna emedan
de äro världar som dessa. Nu beundra människor i
de snabbsmältande snöflingornas olikdanade stjärnor
ett naturens ädelmodiga skönhetsslöseri. Men de tåla
ej hos hvarandra en olikhet ens i någon sällskaplig
formsak!
När själens skönhetsvärde en gång blir verkligen
uppskattadt, då komma många af dem, som nu
öfverlästa, jorden med vers som ej är poesi, med taflor,
som ej äro konst, att ägna sig åt den skapelse, hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
