Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVIGHET ELI.ER ODÖDLIGHET
491
Men västerlandet har dock redan mött österlandet
i en bekännelse som denna:
Umzuschaffen das Geschaffne,
Damit sich’s nicht zum Starren waffne,
Wirkt ewiges lebendiges Thun.
Und was nicht war, nun will es werden
Zu reinen Sonnen, farb’gen Erden.
In keinem Falle darf es ruh’n.
Es soll sich regen, schaffend handeln,
Erst sich gestalten, dann verwandeln,
Nur scheinbar steht’s Momente still.
Das Ew’ge regt sich fort in allen,
Denn allés muss in nichts zerfallen,
Wenn es im Sein beharren will.
V.
Hos Goethe finner man, som redan är framhållet,
den omvandling af själslifvet fullbordad, som först
nu på allvar börjar försiggå inom västerlandet. Ett af
kännetecknen är att odödlighetstron hos honom vikit för
evighetstron. Ej efter enstaka yttranden — utan endast
sammanställda med hela hans lifssyn — har man rätt
att tala om Goethes evighetstankar. Och då är intet
vissare, än att i honom lefde just de känslor, som
nu i Europa skilja det nya själstillståndet från den —
vare sig teologiska eller naturvetenskapliga —
kort-andande och kortsynta dödsbetraktelsen, nämligen de
österländska, panteistiska känslorna af allvarandet
såsom gränslöst och outtömligt. Medan Goethe afvisade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
