Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVIGHET ELI.ER ODÖDLIGHET 495
taga hennes gestalt. Lifsbejakelse och
kraftutveckling inneburo för Nietzsche evighetslöftet: genom att
stärka och stegra vår vilja att lefva skulle vi
nämligen kunna återkomma i jordisk form — ty jorden
var för honom platsen för det eviga återkommandet.
Nietzsches evighetstanke är den starkaste motsats till
Schopenhauers förintelsehopp. Ty icke döden i och
för sig, nej, endast släckandet af lifsviljan kunde ju
enligt denne senare medföra det verkliga
tillintet-blifvandet.
Nietzsches tanke sammanfaller icke med
pytago-nernas och de indiska teosofernas återkomstläror. Han
trodde sig kunna uppnå att vetenskapligt bevisa,
huru denna eviga återkomst med nödvändighet
måste framgå ur verklighetens daning
och sammanhang. Hans tanke var sålunda för
honom själf icke metafysisk utan positiv.
Men heller icke i denna form är evighetstanken
stor nog.
Den blir det först när döden för vår inbillning
icke längre ter sig såsom liemannen Utan såsom »döden
violinspelaren»; när vi inse att våra olika lifsformer
äro strängar på en violin, hvardera ett belt för sig
med sin egen ton, som ingen af de andra kan ersätta.
Att dö innebär då endast att stråken rört vid en ny
sträng.
VI.
För det mänskliga själslifvets utveckling har
hoppet om den personliga odödligheten ägt sin inverkan
’på godt och ondt — ända från dyrkan af fädernas
andar och daningen af groft sinnliga himmel- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
