Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTEK
523
sett unga människor släppa taget och glida utför, emedan
de mist sin barnatro på lyckan — på att en gång få lefva
det strålande starka, öfverfulla lif, hvars skönhet steg så lockande
för dem i deras bästa stunder. Och hur många gånger har
jag inte själf känt, hur vanskligt och hur påkostande det är
att på allvar sätta sträfvandet efter lyckan igenom! Själen
är ofta så feg, så lat och slö. »Skulle jag söka nå en sådan
lycka, den lycka jag såg i min dröm, hur ansträngande, hur
fullt af faror måste inte då mitt lif bli» — så säger själen
ofta. Det är så långt ifrån, att »lyckomoralen», sådan ni
tydligen menar den, skulle komma själen att slappna och
förytligas, att den tvärtom utgör den skarpaste och allvarligaste
eggelse för henne. Den människa, som trofast lyder den stora
plikten att leta lyckan, skall minst af alla slå af, stämma
ned, förtröttas. Lyckan skall nås, lifvet är förfeladt annars.
Ingångsporten till ett lif i kompromiss och andlig slöhet, är
den inte i själfva verket den fega och trötta tanke, som vi
stundom söka intala oss själfva och hvarandra, att lifvet inte
är förfeladt, äfven om vi aldrig nå lyckan? Att vi inte våga
ställa lifvet så på sin spets ? »Kanske nå vi aldrig lyckan», säga
vi, »vi måste därför akta oss för att slå fast, att allt skulle
vara förloradt, om vi inte nå den». Är inte den tanken själfva
grundsynden — grundsynden mot oss själfva, mot lifvet, det
hemskaste tviflet, det gröfsta misstroendet gent emot tillvaron?»
VII.
1) Intet visar bättre huru blind man ofta är i fråga
om verkligheten än det myckna, som skrifvits om ett par rader
i Lifslinjer: att en kvinna kunde äga samma rätt att bli odömd
— om hon inom eller utom äktenskapet af barnalängtan blef mor
utan kärlek — som den hvilken blir tjuf af svält. Man talade,
som om det var första gången, den fasans tanken utkastades,
att en kvinna kunde bli mor utan kärlek!! Man glömde
minnas: att otaliga barn hört sina lagvigda mödrar medge:
att de aldrig älskat dessa barns far; att ännu otaliga brudar
signas af släkt och vänner, då de vigas endast emedan de
önska moderskapet; att således det, som — med eller utan
äktenskap — i Lifslinjer medgafs som ett undantag, detta
sker hvarenda dag ehuru med vigsel 1 Men livad samhället
tål många tusen gånger m e d vigsel, kan det väl tåla några
gånger utan den ? Är det bättre att dessa kvinnor gå under,
de, som dock kanske ha ett lika godt arf att ge sina barn
som de många tusen lagvigda? Medgiften i Lifslinjer
står i detta som andra fall i full öfverensstämmelse med
lifsstegringens grundsats, så snart denna mor i öfrigt har goda
förutsättningar för moderskapet. Alla de besynnerliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
