Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTEK
527
skrifter. Hon hade aldrig ägt ett spår af kristendom, men
läste bibeln med djup glädje, så som hon läste Shakespeare.
Likt en isländsk sagokvinna glömde hon aldrig, förlät aldrig,
ångrade aldrig; dömde intet efter sedelagar och
samhällskonven-tioner, men allt efter sin sympati och antipati, som ett enda
drag hos en människa eller bok i första ögonblicket kunde
afgöra. Hon hade varit af betagande skönhet och ville då
vara klädd därefter; i ålderdomen föraktade hon däremot hvarje
ersättning för skönhet, men badade, gymnastiserade och
vårdade sin hälsa hvar dag — intill den sista — såsom en plikt
mot sig själf och andra. Hon hatade hos andra kvinnor hvarje
grand af oäkthet men beundrade dem, som medvetet tjusade
genom äkta egenskaper. Erotisk synd fanns ej till för henne,
såvida den skedde af kärlek. »Men människor,» sade hon,
»tala om kärlek, som stode det i hvars och ens skön att
älska och dock kräfves det en särskild genialitet därför.» Gift
vid 17 år blef hon helt ung mor, tillbad sina barn som
små och satte moderskallet högst af allt. Men när barnen icke
längre voro »ungar», blef hon lika klarseende gentemot dem
som andra och endast den grad af sympati, de som människor
ingåfvo henne, blef för hennes känsla afgörande. Hon var helt
»jordbunden» utan en skymt af odödlighetshopp och ägde intet
annat evighetsbehof än att lefva ett djupt och starkt jordelif.
Inga abstrakta sanningar berörde hennes själ. Men inför
blommor — men endast enkla — djur, öfverhufvud hela naturen
försjönk hon i dämpad, innerlig tillbedjan. Hon kunde bli
lyrisk öfver vinets färg och doft: vid Hochheim kände hon
sig »vallfärda till ett heligt rum» och njöt där vid 84 år
rhenvinet med andakt och jubel. Men i öfrigt sparade
hon på sig själf för att ge andra; hon hatade rikedomen
och var på ålderdomen ifrig socialist, till och med medlem i
förbundet; hela hennes fantasi var färgad af framtidsriket och
framtidsdrömmen om rättfärdighet för alla. Hon lärde intill
det sista och ville ha grundligt besked om allt i tiden; hon
älskade särskildt Goethe och mest för att han ägt samma
verklighetssinne. Det ursprungliga, det instinktiva — framför allt
moderskärleken, erotiken, naturen — ägde öfverallt hennes
kärlek, medan all förkonstling hos människor eller i litteraturen
väckte hennes afsky: hon verkade i detta fall som ett samvete på
sin omgifning. Sina många sorger bar hon såsom utslag af
nödvändigheten. När sålunda en hennes dotter — blifven änka efter
en man hon dyrkat, men genom en yttring af sorgens invecklade
psykologi några månader efter mannens död förälskad i en
annan, hvilken visade sig som en stackare — hade hängt sig,
skar modern själf ned henne. Hon satt med henne i famn,
då myndigheterna kommo för att konstatera dödsfallet och sade
lugnt: »Detta var endast godt: nu behöfver hon icke sörja
ihjäl sig».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
