Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Själfhärlighetens samkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLFH ÄRLIGHETENS SAMKÄNSLA
103
VIII.
Ju väldigare anlagd en människa är, dess mer
kräfver hon en full och hel förnimmelse af lifvet,
dess starkare behöfver hon erfara lifsberusning för
att känna sig förverkligad enligt sina högsta
möjligheter. Dess mera rätt har hon äfven att förbruka
mycket. -— människor som andra värden — för sin
lifs-stegring. Ty denna förbrukning är villkoret för hennes
egen kraftutveckling. Och af hennes egen
kraftutveckling beror framför något annat släktets stegring. Del
vid domen öfver henne afgörande blir till hvad,
hon sedan brukar sina sålunda stegrade krafter.
Man instämmer tanklöst när någon — t.. ex. nu
Gorki — säger »att människorna lefva för den mest
dugandes skull, den, som ger det område, där han
verkar, ett nytt. utseende, den, som sålunda flyttar
fram det hela».
Men om en sådan dugande begär ökad
rörelsefrihet i riktning af hvad samhällsseden kallar synd,
då fordra alla små själar samma betsel på honom
som på sig själfva. De ana ej att de sålunda begå
samma orättrådighet, som om man på deras
själsarbete ställde samma kraf som på snillets I
Där en människa har sin säregna makt, d ä r
måste hon äfven få sitt sedliga mått. Af detta följer
å ena sidan att i den grad, som allmänmänskliga
svagheter hämma hennes säregna makt, skall hon ej
heller mäkta hålla sitt eget mått. Å den andra att
de svagheter, som äro oumbärliga för hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
