Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Själfhärlighetens samkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
I IFSUNJER
denna fridens väg öppnats med en yxa, för hvilken
lika härliga träd suckande fallit! Ty ingen
kyrko-väg finnes, där ej eld eller yxa gick före.
Så är förloppet äfven i den andliga världen. Dagen
efter »brottet», benämnes det »genombrottet». Där
först den ensamma yxan klang, där går nu mängden
med fanor och fanfarer. (1).
X.
Individualisten vet sig alltjämt stå inför ett
problem, lika gammalt som striden mellan »kött och
ande»: problemet att i verkligheten utjämna släktets
behof af såväl fast bestående som af framåt verkande
inflytanden. Han tror, att denna utjämning kan
lyckas endast i den mån, som äfven etiken håller sig
på det »erfarenhetens fruktbara lågland», Kant
anbefallde tänkandet. Individualisten ger inga vare sig
»lyckorecept» eller »sederecept» åt de enskilda. Ty han
vet, att samma medel ej ens torde duga för samma
människa under hela hennes lif. Just därför vill
individualisten ge den enskilde all den frihet till eget.
sökande, som kan förenas med det helas bestånd.
Fastställer jag satsen att hvarje mänsklig varelse af
mig bör bli behandlad som ändamål, icke endast
som medel, då finnes intet förnuft däri, att jag
behandlar alla andra och deras lycka såsom ändamål,
men endast mig själf såsom medel! Det förnuftiga
krafvet blir: att enhvar, således äfven jag själf, af alla
— således äfven af mig själf — behandlas
som ändamål. Jag är i första rummet, till för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
