Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Själfhärlighetens samkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
LTFSLINJER
1 detta sammanhang uttalade Nietzsche några af
sina oumbärligaste tankar, dem om en rangordning
mellan värdena, om en »distans mellan människorna».
Men hvarje rik tanke liknar ett äppelträd i
september. Rundt om foten ligga fallfrukterna och
dem uppsnappa barnen. Uppe bland lofven rundas
frukterna för de vuxna.
Emedan lifvet själft är det motsägelsefulla, kan
ingen utsäga en sanning om lifvet annat än i en sats
och en motsats.
Sann är sålunda Nietzsches sats att de
kärleksfulla och hjältemodiga handlingarna härflyta, icke ur
offervilja men ur ett starkt och stort jag, ur en
fullhet, som fröjdas att öfverströmma. Och dessa
samma människor äro just de, som äfven kunna taga,
som känna sig ha rätt att — i viss mån — lefva sitt
lif på andras bekostnad, detta, som vi alla tillsvidare
måste, men icke ha ärlighet nog att medge, utan
för oss själfva dölja under vackra talesätt.
Sann är också den satsen att den »hårda»
människan — hon, som har mod till den nödvändiga
hårdheten — kan äga en »oskattbar gulddroppe af
godhet, mer värd än alla mjölksjälars godhjärtenheb;
sant är att »modet gjort mer än människokärleken för
alla förolyckades frälsning»; sant att det funnits stora
kulturbärare, hvilkas »hårdhet varit betydelsefullare
för släktet än millioners barmhärtighet».
Men när Nietzsche sedan sökte efter bot för den
olyckan, att de store och sällsynta bli offrade för de
små och vanliga, då begick han det ödesdigra
misstaget att. se boten i fåtalets fullkomning, icke i hela
släktets stigande rörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
