Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skönhetens sedelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNHETENS SEDELAG
1 73
eller klasshatets — för hvilka ingen annan brobyggare
funnits. Och ju högre en människas konstkultur är,
dess mer osjälfviskt njuter hon konsten; dess mindre
kräfver hon att den skall bifalla hennes meningar
ellei smickra hennes nationalkänsla och klasskänsla.
Endast en annan makt — medeltidens kyrka — bar
danat symboler för tron och handlingar för andakten,
hvilka i folksammanslutande makt kunna jämföras med
konstens inom vår tid. Men den konst, som genom
tiderna bevarar och ökar denna makt, har städse varit
den af sin samtid endast halfförstådda, än oftare
den af sin samtid förkastade.
Det är detta sam-medvetande, som ger
konstnären — liksom vetenskapsmannen och tänkaren —
samvetsfriden »hinsides godt och ondt». Ty hvarje
skapande vet att, så mycket af tidshänsyn som var i
hans verk, så mycket mindre är där af tidsanda. Och
så mycket mindre där är af tidsanda, så mycket mindre
är där af evighet. Att nå denna eviga lifskraft,
detta är för hvarje ny tids kultur den stora uppgiften.
Och denna fylles fullkomligast genom konsten.
Inför denna uppgift blir talet om att »konsten
subordinerar under lifvets blodiga allvar» en
meningslöshet.
På nyss anförda subordinationskraf kan hvarje
konstskapare svara med den unge diktarens ord till
den gamle invaliden:
Väl har mitt blod ej uti sanden runnit,
men det har strömmat, gubbe, i min sång.
Gustaf Fröding vittnade en gång om diktarens
ställning till lifvets »blodiga allvar» med orden: »Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
