Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dawid Liwingstone, hans person och missionswerksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kämpa mot många swårigheter. Inflyttad i sitt nya hus skref
han till dr. Bennett: "Hwilken fröjd och njutning att bo i ett
hus igen! En lång tids wistande i den uslaste koja, der winden
blåste in och släckte ljuset om nätterna och massor af flugor
oupphörligt slogo ned öfwer wåra stackars små ungar,
kommer oss i sanning att sätta wärde på wårt nuwarande
slott. Jag kan tywärr ej helt och hållet glömma, att ett orättwist
bemötande har drifwit mig bort från Mabotsa. Ofta
tycker jag mig hafwa förlåtit, såsom jag hoppas att sjelf blifwa
förlåten; men minnet af sqwallret kommer för mig, och då
kokar sinnet upp, ehuru jag afskyr att tänka på denna sak. Ni
måste ihågkomma mig i Edra böner; o, bed, att Kristi Ande
måtte gifwas mig i större mått!"
Kolobeng kan sägas hafwa warit det enda stadigwarande
hem, som Liwingstone och hans hustru någonsin ägde under
deras lif; det war deras hufwudstation ända till 1852; de
lemnade det dock flera gånger för längre tider, då Liwingstone
måste företaga sina resor och af twingande orsaker nödgades
taga familjen med sig. Flera af deras barn föddes här, och
åren i Kolobeng woro den egentliga tid, då föräldrarna kunde
hafwa sina barn hos sig. År 1870, då Liwingstone wistades
i Manyunema, tänkte han ofta tillbaka på denna lyckliga tid;
hans hustru och barn, som han så djupt älskade, förljufwade
allt för honom, äfwen de största mödor. Han skref då från
nämda ställe till en wän i England: "Ofta tänker jag på min
werksamhet bland bakwainsfolket i Kolobeng, och ehuru jag är
medweten om mycken brist derwid, om mycken felaktighet, har jag
dock lugnt samwete i fråga om mitt uppförande och mitt sätt
emot det. En sak trycker nu mitt hjerta: Jag kände det aldrig
såsom min skyldighet att någon gång egna en liten stund åt att
jollra och leka med mina små barn. Jag anwände alla mina
krafter åt sysselsättningen och underwisningen med hedningarna
och war wanligtwis så trött efter dagens både andliga och
lekamliga arbete, att då qwällen kom, fanns ingen leklust hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
