Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gevaldigern. ”Där ligger minst hundra Tomas
Ro-mero.”
”Var rädd om den tunga lådan, sehor, det ber jag
er!” ropade gårdfarihandlaren tillbaka.
Henry såg gatan bli tom, då gendarmerna och
folket tog till flykten undan solhettan. Inte underligt,
tänkte han, att den gamle krämarens röst hade låtit
så bekant. Han hade ju bara haft en halv tunga att
tala spanska med; den andra hälften var hans mors
tyska tunga. Men ändå talade han som en inföding,
och han skulle bli bestulen som en inföding, om det
fanns något av värde i den tunga lådan som han
anförtrott åt fängelsefolket — det var Henrys sista
reflexion innan han slog ifrån sig hela saken.
I vaktrummet, knappt femtio fot från Henrys cell,
höll nu Leopoldo Narvaez på att bli bestulen. Det
hade börjat med att Pedro Zurita företog en
ingående och intresserad undersökning av den stora lådan.
Han lyfte upp den ena ändan för att känna på dess
tyngd och nosade som en hund på springan, som om
han därigenom kunde få nys om dess innehåll.
”Låt den vara, Pedro”, sade en av gendarmerna
skrattande. ”Ni har ju fått två pesos i betalning för
att vara ärlig.”
Gevaldigern suckade, gick bort och satte sig,
tittade på lådan och suckade omigen. Samtalet gick
trögt. Karlarna kunde ej ta sina ögon från lådan.
En flottig kortlek tycktes ej roa dem. Spelet gick
trögt. Gendarmen som hade klandrat Pedro gick
fram till lådan och nosade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
