Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEXTONDE KAPITLET
Midt emellan det utforsande vattnet och bergraset
stodo Henry och Ricardo inbegripna i ett häftigt
meningsutbyte. Bredvid dem knäböjde den siste
Maya-prästen på marken, stönade och bad. Genom många
ristningar för att bringa klarhet i hans virriga huvud
hade Henry lyckats få ur honom en ganska dunkel
redogörelse för vad som hade hänt inuti berget.
”Det var bara hans son som blev biten och
ramlade ner i hålet”, sade Henry förhoppningsfullt.
”Det är sant”, instämde Ricardo. ”Han såg aldrig
något ont vederfaras de andra, utom att de blevo
våta.”
”Och de äro kanske nu i något rum högt över
jordytan”, fortfor Henry. ”Om vi kunde gräva oss
igenom bergraset kunde vi kanske öppna grottan och leda
ut vattnet. Om de äro vid liv kunna de stå ut i många
dagar, ty brist på vatten är det som dödar fortast,
och vatten ha de mera än de behöva. De kunna reda
sig utan föda ganska länge. Men vad jag inte kan
begripa är hur Torres kom in till dem.”
”Undrar om han inte bär ansvaret för caroosernas
angrepp mot oss”, sade Ricardo.
Men Henry slog ifrån sig den tanken.
”Det är i alla händelser inte av någon vikt nu”, sade
han. ”Det viktiga är nu hur vi skola komma in i
berget, i fall de ännu äro vid liv där inne. Ni och
jag kunna inte arbeta oss igenom det där raset på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
