Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Mer än en människa har gått den vägen”, sade hon
drömmande. ”Ingen av dem har kommit igen. Min
mor gick den vägen sedan hon var död. Jag var en
liten flicka då.” Hon rätade upp sig. ”Men ni,
hjälmbärare, gå nu. Avlägg rapport för er husbonde —
er vän, menar jag. Säg honom vilken hemgift jag
äger. Och om han är hälften så galen efter de där
glasbitarna som ni, skall lian snart slå armarna om
mig. Jag stannar här och inväntar hans ankomst.
Vattnets spel tjusar mig.”
Torres gick in i sovrummet, smög sig tillbaka för
att kasta en förstulen blick på drottningen och såg
henne sitta på altanen med huvudet stödt mot handen
och se ner i virveln. Han sprang till kistan, lyfte
upp locket odh stoppade en väldig grabbnäve
ädelstenar i sin byxficka. Innan han hunnit ta en till
hörde han drottningens gäckande skratt bakom sin
rygg-
Han blev så överraskad av rädsla och raseri att
han sprang emot henne, förföljde henne ut på altanen
och endast av hennes dragna dolk hindrades att slå
armarna om henne.
”Tjuv”, sade hon lugnt. ”Ni är utan heder. Och
alla tjuvars lott i denna dal är döden. Jag skall kalla
hit mina spjutbärare och låta kasta ner er i
vattenvirveln.”
Faran gjorde honom listig. Han tittade förskräckt
på vattnet, som hotade honom, uppgav ett rop av fasa
liksom för något sällsamt han hade sett, sjönk på ett
knä och gömde sitt av låtsad skräck förvridna
ansikte i sina händer. Drottningen vände på huvudet
för att se efter vad det var han hade sett. Då pas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
