Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Nej, ty jag följde honom i spegeln, och fastän det
var mörkt en stund och jag inte kunde se något, dök
han snart upp i solskenet midt i en stor flod och sam
till stranden och klättrade uppför strandbanken —
det var den vänstra, det minns jag mycket väl — och
försvann mellan höga träd, sådana som inte växa i
de Förlorade själarnas dal.”
Men liksom Torres ryggade de tillbaka för blotta
tanken på att dyka ner i det mörka svalget.
”Det här är ben av djur och människor”, sade
drottningen, ”soml voro rädda för vattenvägen och
ville ut i solskenet. Det är människor — se! —■ eller
åtminstone det som blir kvar av dem till en tid, ty
även benen förvandlas till intet i sinom tid.”
”1 alla fall”, sade Francis, ”är jag angelägen att
se solen i ögat. Stanna kvar här, medan jag
re-kognoscerar.”
Med revolvern i handen kröp han under
spindelväven. I samma ögonblick han försvann hörde de
honom börja skjuta. Sedan sågo de honom gå
baklänges alltjämt skjutande. En jättestor spindel, två
meter tvärsöver från den ena svarthåriga benspetsen
till den andra, kastade sig över honom, kämpande för
livet, träffad av flera skott. Kroppen, varifrån benen
strålade ut, var så stor som en vanlig papperskorg,
och det var nästan med ett dån den slog emot Francis’
axel, studsade, med hjälplöst skälvande ben och
ramlade ner i det forsande vattnet. Alla fyra ögonparen
sågo dess kropp dunsa mot klippan, sugas ner och
försvinna.
”Där det finns en finns det alltid två”, sade Henry
och tittade misstänksamt uppåt dagsljuset.
20. Tre hjärtan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
