Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torres trädde in i salongen, där en sorgescen så
nyss hade utspelats att Enrico och hans söner ej hade
svårt för att upprepa den. Enrico rusade upp från
sin stol ivrig att välkomna gästen och sjönk genast
tillbaka utmattad av sin förtvivlan. Torres tryckte
de andras händer, visade djupt deltagande och kunde
ej tala av rörelse.
”Ack, tyvärr”, lyckades han slutligen få fram, ”de
äro döda. Hon är död, er vackra dotter Leoncia.
Och de båda gringos Morgan äro också döda. Som
Ricardo där vet dogo de inne i Mayaberget.”
”Det är ett hemligheternas hemvist”, fortfor han
sedan han givit Enricos första sorg tid att lugna sig.
”Jag var med dem då de dogo. Om de följt mitt
råd, skulle de alla ha levat. Men ej ens Leoncia ville
lyssna till familjen Solanos gamle vän. Nej, hon hörde
hellre på de båda gringos. Efter otroliga faror
banade jag mig väg ut ur berget, blickade ner i de
Förlorade själarnas dal, och då jag kom tillbaka in i
berget fann jag dem döende...”
Nu rusade den vita hunden in i rummet, förföljd av
en indiansk tjänare. Han darrade och gnällde av iver,
medan han vädrade efter sin härskarinna. Innan han
kom fram till skärmen, där drottningen stod gömd,
grep Torres honom i nackskinnet och överlämnade
honom till ett par tjänare för att de skulle hålla
honom.
”Låt hunden vara kvar”, sade Torres. ”Jag skail
sedan berätta er om honom. Men se först på det här.”
Han tog upp en handfull ädelstenar. ”Jag knackade
på de dödas dörr, och se, Mayaskatten är min. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
