Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min morfar.
Af alla de figurer som skymta förbi i minnet, ser jag
klart min gamle morfar.
Jag vet inte hur gammal gubben är nu, ty det är många
herrans år sedan jag såg honom sist, men om jag inte
misstager mig för mycket har han inte många år kvar till i
ootalet. Och dock tycker jag det var som i går, då jag såg
honom gå med lien i hand och slå råg . . .
Af en ödets nyck blef jag fostrad i en stad — till och
med i utkanten af en stad — och den staden var gammal och
berömd i historien, men den hade växt fram som en
jättefrukt ur den feta idoga jorden, och stad och landsbygd voro
ingalunda skilda åt, utan fastmera så innerligt förbundna
med hvarandra, som en landtlig gammaldags moder kan
vara med sin merkantilt bildade son.
Jag minns min morfar så långt en pilts minne kan
sträcka sig tillbaka.
Han kom vandrande till fots till staden åtminstone
första onsdagen hvarje månad, ty den dagen var det
torgdag och småmarknad. Han kom klädd på ett mycket
värdigt sätt — ty gubben var en gentleman — men den lilla
svart skorsten han bar på hufvudet såg ut som hade den
blifvit afsiktligen borstad baklänges i sex år, och hans
re-dingote var verkligen en riktig redingote, fast den troligen
blifvit förfärdigad på ett ärligt skånskt sätt af hemmaväfd,
brungrå vadmal, som tålte att slita på. Galoscher var en
sak, gubben aldrig lärde sig uppskatta förrän på äldre
dagar. Men då blef han alldeles förtjust i dem. Han bar dem
i en stor korg på armen hemifrån nära två gamla mil, och
Bokskatt X. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
