Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den med de gamla prissarne Aristoteles och Plato hoppade
jag öfver, likaså medeltiden. Jag började med den gamle
tviflaren Cartesius:
— Hör du, Pärsson, har du någon gång tviflat på att
du finnes till?
Han blängde på mig frågande en lång stund med sina
trinda blå ögon utan att komma underfund med hvad jag
menade. Antagligen trodde han, att jag syftade på lifvet
efter detta och kom med följande snusförnuftiga förklaring:
— Ja mej får di ta hvart di vill! Än tan te himmelen
eller te Skam. Bara jag får snusdåsan må!
Jag insåg, att han något missuppfattat mig och tog
saken från en annan sida:
— Hör du Pärsson, är du riktigt säker på, att det där
kräket finns till? Härmed pekade jag på gamisonshunden
Kalle.
— Ja, vesst fasen finns han te. Dra’n bra i rompan,
så får du nock känna, att han finns te.
Jag lämnade Cartesius och alla de andra filosofgubbarne
också. Hädanefter konverserade Pärsson och jag bara om
mera lättbegripliga saker: om landtbruk, stensättning, samt
äfven något om kärlek. Den senare tog Pärsson alltid
från den mustiga sidan, skrattade, spottade och klatschade
med tungan. Dessemellan drucko vi öl, som vi mutade
gardister, som gingo förbi på gatan, att hämta från ett kafé
och smuggla till oss genom staketet. Pärssons kassa var
länge sedan tom, och jag höll honom gifmildt med både öl
och snus. Att jag ej kunde lära mig förtära det senare
föreföll honom gåtfullt. För honom egde lifvet tydligen
ingen poesi, när han ej hade sin »dåsa» någorlunda fylld.
Ändtligen randades den dag då vi blefvo utskrifna.
Beväringstiden var slut, och vi drogo åt hvar sitt håll.
Pärson vardt åter stensättare, och jag återgick till skaldeyrket.
Jag skulle aldrig ha skrifvit denna historia, om ej långt
därefter händt mig följande:
Med anlitande af hela min vighet och
uppfinningsförmåga höll jag en sommardag på att praktisera mig öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
