Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
magra slätrakade ansikte med sin i otaliga nätters vakor
härdade askgrå hy och de små kalla ögonen förrådde intet,
hans hjärna föreföll städse klar och skarp, och han syntes
mig som den modärne affärsmannen utan andra vyer än
att energiskt ligga i och tjäna pängar med den illusionslöse
cynikerns kallgrin åt lifvet.
Det fanns nu bara kvar ett par bullrande lag borta vid
fönstren, och här i pelarnes skymundan vid väggen syntes
oss luften lämplig för mera ovanliga historier än dem som
berättades af lagen därborta.
Grosshandlaren bolmade på sin cigarr under envis
tystnad, och då ingenting annat föll mig på läppen sade jag med
djupt forskande allvar:
— Hvarför tycker du inte om krabbor, Conradsson?
Han flyttade så småningom cigarren ur mun, skakade
af askan och började så med dröjande ord:
— Jo, det kommer sig nog från den tiden då äfven jag
var en liten gosse, som sprang och lekte och drömde att bli
en hjälte och mänsklighetens välgörare t. o. m. i andra
saker än whisky. Jag bodde med min mor i en kuststad,
i utkanten, i ett hus med bara ett par familjer till och en
stor trädgård bakom. Öfver ett stycke landsväg och genom
några branta knaggliga gator gick vägen nedåt sjön.
Långgrund var den hvita, af tång och blåmusslor bekransade
stranden, och långa rankiga bryggor på pålar i stenkistor
ledde ut till de små badhusen.
Om sommaren badade vi pojkar fem sex gånger om
dagen, och då vattnet var stilla och klart och grönt gingo vi
och håfvade små hvita, nästan genomskinliga räkor långs
den fina sandbottnen. Eller också sutto vi på bryggan
och fiskade krabbor. Detta gick mycket enkelt till. På
stranden hittade man ett halftorrt torskhufvud, i det band
man ett snöre och så halade man ned det bland pålame och
stenarne. Snart kom en krabba framkraflande, kloade
tag i torskhufvudet, vardt upphissad och åter nedsläppt, ty
krabborna voro mycket små och oskyldiga, så detta fiske
bedrefs mera som ett tidsfördrif än ett näringsfång. Men
roligt var det.
En sommarkväll fick jag opp en krabba, som jag tyckte
såg någorlunda respektabel ut. Hon var stor som min
Bokskatt X. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
