- Project Runeberg -  John Finkelman /
27

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

uthärda de förfärliga paroxysmer som skakade mig.
Ingen fick en blund i ögonen i den lilla stugan den
natten, då John Finkelman hade fått mig i sitt våld.
J/arry, som låg under bron, yrade inte som jag. Jag
är säker på att han sov som en stock utan drömmar,
att han vaknade följande morgon, kanske litet tung
och ruskig och att, om han lever än i dag, han inte
minns den där natten, så obetydlig var händelsen för
honom. Men min hjärna hade fått ett brännmärke
för alltid. När jag nu efter trettio år skriver öm det,
står varje syn lika skarp och klar, varje plåga lika
levande och fruktansvärd för mig som den natten.

Jag var sjuk flera dagar efteråt och jag behövde
inte alls min mors förmaningar att för framtiden
undvika John Finkelman. Min mor hade blivit
döds-skrämd. Hon tog det så att jag hade gjort orätt,
mycket orätt, att jag hade glömt allt vad hon lärt
mig. Hur kunde jag, som aldrig fick svara, som inte
hade ord att uttrycka vad jag tänkte, hur skulle jag
kunnat tala om för min mor, att det just var hennes
lärdomar som voro den direkta orsaken till mitt
elände? Om jag inte hört allt hennes tal om svarta
ögon och italiensk karaktär, skulle jag aldrig ens ha
fuktat mina läppar med det stura, bittra vinet. Och inte
förrän jag redan var en vuxen man berättade jag henne
den verkliga innebörden av den skamliga historien.

Medan jag var på bättringsvägen, grubblade jag
mycket utan att kunna reda ut åtskilliga punkter,
under det andra stodo mycket klara för mig. Jag
kände mig som en syndare, men ändå tyckte jag att
man hade begått en orättvisa mot mig. Det hade
inte varit mitt fel, och ändå hade jag begått orätt. Men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free