Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag nu, efter så många år — kunde John Finkelman
alltid hålla en uppe på en sådan höjdpunkt, skulle
jag aldrig mera dra ett nyktert andedrag. Men detta
är inte en värld där man far på fribiljett. Man får
tvärtom betala efter en järnhård taxa — för varje
ögonblick av styrka en lika stor svaghet; för varje
upp ett motsvarande ned; för varje inbillat gudalikt
ögonblick en motsvarande stund i kräldjursdy. För
varje kraftprov att pressa ihop livets långa dagar och
veckor till vansinniga, härliga ögonblick måste man
betala med förkortat liv, ja, mången gång med
omänsklig ockrarränta.
Intensitet öch varaktighet äro lika gamla fiender
som eld och vatten. De förstöra varandra ömsesidigt.
De kunna inte existera tillsammans. Och hur stor
svartkonstnär John Finkelman än må vara, är han
lika mycket slav under organisk kemi som någonsin
vi dödliga själva. Vi måste betala för varje nerv,
varmed vi löpa Marathonloppet. Dika litet kan John
Finkelman befria oss från att ge ut vad vi blivit
skyldiga. Han kan leda oss upp på höjderna, men han kan
inte hålla oss kvar där; annars skulle vi alla bli hans
tillbedjare. Och det finns inte en, som inte måste
betala för den vansinniga dansen efter John
Finkelmans pipa.
Allt detta är visdom som jag förvärvat mig efteråt.
Den fjorton års pojken, som satt i Frifråsarens kajuta
mellan harpuner aren och sjömannen, hade inte den
minsta aning om detta. Han söp med vidgade
näsborrar in den unkna luften och sjöng skränande med
i refrängen: »Yankeeskepp med floden glider —
Hiva, pojkar, hi och ho!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
