- Project Runeberg -  John Finkelman /
86

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som en av dem? Nej och tusen gånger nej! Och jag
grät sorgens varma tårar över min härliga ungdom
som försvann med tidvattnet. (Vem har inte sett
drinkaren som gråter och är melankolisk? Han finns
på alla krogar, och kan han inte få någon annan att
berätta sina sorger för, gör han det för mannen
innanför disken som får betalt för att höra på.)

Vattnet var härligt. Det var att dö som en man.
John Finkelman slog nu an en annan ton i min hjärna.
Bort med tårar och ånger. Det var en hjältes död,
för en hjältes egen hand och av hans fria vilja. Jag
stämde upp min dödssång och sjöng den till en lustig
melodi, medan gurglet och plasket av vattnet i mina
öron påminde mig om min situation för ögonblicket.

Nedanför Benicia, där Solanobryggan sticker ut,
blir sundet bredare. Jag hade kommit in i
strandtidvattnet, som svepte in under bryggan och vidare
ut i bukten. Jag kände av gammalt till sugning som
uppstod då tidvattnet svängde rundt om Dödsön och
gick rakt på bryggan. Jag ville inte komma in där,
jag skulle förlora en hel timme, innan jag kom ut i
den fria, öppna bukten. Jag klädde av mig i vattnet
och sträckte ut i långa simtag, i det jag tog strömmen i
räta vinklar. Och jag upphörde inte, förrän ljusen på
bryggan blevo avlägsna och sade mig, att jag var i
säkerhet. Då lade jag mig på rygg och vilade. Det
hade varit en hård simtur, och det dröjde en liten
stund innan jag hunnit hämta andan

Jag var stolt över att ha undgått suget. Jag
började sjunga min dödssång igen — ett fullkomligt
ex-temporerat mischmasch av en spritupphetsad
ungdom. »Sjung inte — ännu», viskade John Finkelman.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free