- Project Runeberg -  John Finkelman /
125

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jag gick in i Kristliga Föreningen för Unga Män.
Livet där var hälsosamt med sin sport och sina
kroppsövningar, men alldeles för ungdomligt. Det var för
sent för mig. Jag var varken pojke eller yngling trots
mina fåtaliga år. Jag hade redan stångats för mycket
med verkliga män. Jag kände livet i dess underlighet
och våldsamhet. Jag tillhörde en annan sida av detta
liv i jämförelse med de unga män jag träffade i K. F.
U.-M. Jag talade ett annat språk, hade gjort
sorgligare och hemskare erfarenheter. Hur som helst, de
unga männen i K. F. U. M. voro för unga för mig, för
naiva. Detta skulle ändå inte ha gjort någonting,
om de kunde ha mött och hjälpt mig andligen. Men
jag hade lärt mera ur böcker än de. Deras magra
fysiska erfarenheter plus de magra intellektuella
kunskaperna utgjorde tillsammans en negativ summa
så betydlig, att den mer än uppvägde deras
välgörande moralitet och hälsosamma sport.

Med ett ord, jag kunde inte leka med lärjungarna i
en lägre klass. Hela det rena, klara unga liv som var
deras kunde inte längre bli mitt, tack vare mitt
tidigare myndlingskap under John Finkelinan. Jag visste
för mycket så ung som jag var. Men när den tiden en
gång kommer, då alkohol inte längre finns bland
människornas behov och institutioner, kommer det att bli
K. F. U. M. och andra om möjligt ännu bättre
samlingsplatser som få mottaga de män, vilka nu gå på
kro-garna för att träffa sig själva och andra.

Jag arbetade alltså tio timmar om dagen i en
jutefabrik. Det var ett enformigt maskinslit. Jag
längtade efter liv. Jag längtade efter att se mig själv som
någonting annat än en maskin för tio cents i timmen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free