Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag sedan skulle stiga av, höll jag på att falla raklång
i gatan.
Jag linkade de två kvarteren till mitt hem och gick
in i köket. Medan min mor höll på Vid spisen,
började jag med smöret och brödet, men innan min aptit
blivit tillfredsställd och kötfet stekt, hade jag somnat
djupt och tungt. Förgäves sökte min mor ruska mig
vaken och med hjälp av min far fick hon mig in i
mitt rum, där jag blev avklädd och lagd till sängs.
Och vilken pina sedan, när jag skulle vakna på
morgonen. Jag var som sönderbråkad i hela kroppen
och, värst av allt, handlederna började svullna. Men
jag tog igen min förlorade kvällsmat genom att äta
en kolossal frukost, och när jag linkade i väg till min
spårvagn, hade jag två gånger så stor lunch som dagen
förut.
Arbete! Iyåt vilken aderton års pojke som helst
försöka ersätta två fullvuxna kolskyfflare. Arbete!
I/ångt innan middagen hade jag ätit upp varenda
smula av min väldiga lunch. Jag hade föresatt mig
att visa dem vad en duktig pojke, som ville fram,
kunde uträtta. Det värsta var med de svullna
handlederna, som började plåga mig. Det är nog inte
många som veta vilken plåga det är att gå med en
vrickad fot. Föreställ er då hur smärtsamt det skall
vara att skyffla kol och skjuta en lastad skottkärra
med två försträckta handlovar!
Arbete! Mer än en gång sjönk jag ned på
kolhögarna, där ingen kunde se mig, och grät av ursinne,
missräkning, trötthet och förtvivlan. Den andra
dagen var den värsta, och vad som satte mig i stånd att
överleva den och få in den sista kärran av nattkolet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
