Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synd att just den skall vara ett favorittillhåll för John
Finkelman.
Något iner än ett halvt år stannade jag vid
universitetet. Så väl penningbrist som min övertygelse
att universitetet icke var i stånd att ge mig vad jag
önskade under den tid jag kunde offra där, tvingade
mig emellertid att lämna det. Och det skedde utan
alltför stor saknad. Jag hade studerat sammanlagt i
två år och därunder läst kolossalt, så att jag beslöt
att genast ägna mig åt något levnadskall. Det var
fyra vägar, som särskilt lockade mig: musiken, poesin,
filosofin, men kanske framför allt författarbanan.
Musiken sköt jag genast resolut åt sidan och ägnade
mig sedan åt allt det andra på en gång. Herregud,
så jag skrev. Aldrig tror jag att någon känt en
ska-parfeber sådan som min utan att följderna blivit
ödesdigra. Jag arbetade så att jag lätt skulle kunnat bli
mjuk i hjärnan och hamnat på dårhuset. Allting
skrev jag, tungrodda vetenskapliga och sociologiska
uppsatser, noveller, dikter, dramer på vers. Jag
kunde sitta och skriva ända till femton timmar på
dygnet, dag ut och dag in. Ibland glömde jag bort
att äta eller vägrade att gå ifrån mitt arbete för att
få en bit mat.
En ganska bekymmersam sak var, att allting måste
vara maskinskrivet. Min svåger hade en skrivmaskin
som han själv använde om dagarna. Om nätterna
fick jag begagna den. Det måste ha varit den första
modellen från år ett av skrivmaskinernas tidevarv.
Alfabetet bestod endast av stora bokstäver. En ond
ande tycktes bo i mekaniken. Den lydde inga kända
fysiska lagar och omkullkastade det gamla axiomet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
