Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Trettioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
Men samma stimulus för den mänskliga organismen
fortfar icke i oändlighet att frambringa samma
resultat. Så småningom upptäckte jag att det inte alls
låg något uppiggande i en enda cocktail. Efter den
var jag som död, utan värme, utan kittling till skratt
och munterhet. Snart behövdes det två eller tre glas
för att åstadkomma den ursprungliga effekten. Och
jag ville känna den. Jag drack min första cocktail
klockan halv tolv, när jag tog morgonposten med mig
i hängmattan, och den andra en timme senare strax
innan jag åt. Jag fick för vana att stiga ur
hängmattan tio minuter tidigare för att få tid att svepa i mig
två cocktails till före lunchen. Det blev tre cocktails
dagligen under timmen mellan skrivbordet och
matbordet. Och så hade jag fått två ytterst farliga
vanor: att dricka regelbundet och dricka ensam.
Jag hade alltid varit med om att dricka när jag hade
någon hos mig; nu drack jag när jag var ensam. Så
tog jag ett nytt steg. När jag hade till gäst en man
som endast drack mycket måttligt, tog jag två glas
till hans enda. I det ena skålade jag med honom,
det andra drack jag utan att han såg det. Jag stal
det där andra glaset, jag stal till och med när jag inte
skulle ha behövt det. Och John Finkelman kom med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0197.html
