Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. De dödas ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”För mig var det som en ingivelse. Där i
gravvalvet tillägnade jag mig den stora lärdomen. Och
till Ahuna sade jag: ’Spjutet med spets av Keolas
ben skall bli mitt eget. Jag skall aldrig sälja det. Jag
skall alltid behålla det.’
”’För vad ändamål?’ frågade han. Och jag
svarade : ’För att åsynen därav skall hålla min hand lugn
och mina fötter på jorden, då jag besinnar att få
människor äro nog lyckliga att ha så mycket som en
kvarleva av dem själva förvandlad till spjutspets, då
de ha varit döda i tre hundra år.’
”Ahuna böjde på huvudet och prisade min klokhet.
Men i detta ögonblick brast det länge murkna
olona-snöret och Laulanis tragiska benknotor gledo ur mina
händer och splittrades mot det stenhårda golvet. Ett
skenben föll ett stycke åt sidan och gled in i
skuggan av en kanot, och jag föresatte mig att den skulle
bli min. Jag skyndade mig därför att hjälpa
honom med att plocka upp benen och binda ihop dem,
och han märkte icke att det saknades.
” ’Detta’, sade Ahuna och presenterade mig för en
annan av mina förfäder, ’är din store farfars far,
Mokomoku, far till Kaaukau. Se så stora hans ben
äro. Han var en jätte. Honom åtar jag mig, ty det
blir svårt för dig att bära Keolas långa spjut. Och
detta är Lelemahoa, din mormor, din mors mor, som
du skall bära. Och dagarna bli korta, och vi måste
simma genom vattnet till solskenet, innan mörkret
döljer solen för världen.’
”Medan Ahuna släckte kalebasslamporna genom att
doppa vekarna i valoljan, märkte han ej att jag stack
in Laulanis skenben bland min mormors ben.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>