Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. De dödas ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under famntag då ögon och läppar mötts och vars
blod ännu fanns hos mig, ofödda generationers barn.
Det var en god lärdom. Jag är, förstås, modern. Jag
tror inte på forntidens mystiska historier eller
kaliums. Men ändå såg jag i denna grotta saker som jag
inte vågar nämna för er och som jag, sedan gamla
Ahuna dog, är den ende av de nu levande som
känner till. Jag har inga barn. Min gamla släkt
slocknar med mig. Vi leva i det tjugonde århundradet,
och vi stinka av bensin. Men det där andra namnlösa
skall dö med mig. Jag skall aldrig mera besöka
gravplatsen. Ej heller skall i framtiden någon människa
betrakta den med levande ögon, så vida inte
jordbävningar spränga sönder bergen och spotta ut de
hemligheter, som gömma sig i bergens hjärta.”
Prins Akuli tystnade. Med en min av lättnad tog
han av sig sin lei hala och kastade in den i den täta
lantanan bredvid vägen.
”Men Laulanis skenben?” frågade jag.
Han satt tyst medan en mile betesmarker flögo
förbi och efterträddes av sockerplantage.
”Jag har det ännu”, sade han slutligen. ”Och
bredvid det ligger Keola, som dödades i förtid och
förvandlades till en spjutspets av kärlek till den kvinna,
vars skenben ligger bredvid honom. Dessa tragiska
ben har jag att tacka för mer än något annat. De
förhäxade mig under den tid då jag mognade till man.
Jag vet att de förändrade hela mitt levnadslopp och
min sinnesriktning. De gåvo mig en anspråkslöshet
och ödmjukhet inför världen, och min fars rikedom
har aldrig kunnat utplåna dessa egenskaper hos mig.
”Och många gånger, då kvinnan var nära att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
