Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Vattenbarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flöt upp, upp till ytan,
Men Hina gömde en vinge av fågeln
Och bröt sönder landet under vattnet.
Där nere blev betet bortryckt
Och genast uppätet av fiskarna,
De djupa, gyttjiga ställenas Ulua!”
Hans gamla röst var hes och skrovlig sedan han
druckit för mycket öl vid en begravning i går, och
det bidrog ej till att göra mig mindre retlig. Mitt
huvud väikte. Solglittret på vattnet gjorde ont i
mina ögon, och jag fick nästan kväljningar av att se
utriggarens guppande rörelser på det bubblande
vattnet. Luften stod stilla. I lä för Waihee, mellan den
r ita stranden och bergåsen, lättade ingen viskande
vindfläkt den dova stillheten. Jag tror sannerligen
att jag var för sjuk för att besluta mig för att uppge
fisket och lägga i land.
Liggande på rygg med slutna ögon förlorade jag
all beräkning av tiden. Jag glömde till och med att
Kohokumu sjöng tills jag påmindes därom genom att
han slutade. Ett utrop kom mig att öppna ögonen
för det stickande solskenet. Han tittade ner genom
vattenteleskopet.
”Det är en stor en”, sade han, i det han räckte mig
instrumentet och gled med fotterna först ner i
vattnet.
Han dök utan att plaska, gjorde en kullerbytta och
sam nedåt. Jag följde honom genom vattenkikaren,
som endast är en avlång tub, ett par fot lång, öppen
i toppen, med bottnen vattentätt förseglad medels en
vanlig glasruta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
