Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Koralens tillbak agång och förfall. 1700=talet intill vår tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då fanns ingen vetenskap till hands, som, påvisande dessa
allt degenererande förhållanden, kunde ge anvisning på sättet
att återknyta det brustna föreningsbandet emellan religion
och konst samt hela och läka såren.
Å ena sidan hade lutheranerna i sina konstläror betänkligt
börjat afvika från sina enda, äldsta och riktiga traditioner,
hvilka fordrade musikens odling, omvårdnad och hägn, samt
mer och mer närmat sig den reformerta kyrkans kallsinniga
ignorerande af densamma. Å andra sidan hade den dåtida
italienska operan med sin praktfullt bländande ytlighet vändt
uppmärksamheten ifrån kyrkomusiken, intagit eller, enligt
nutida uttryck, hypnotiserat äfven allvarligare sinnen, så att
de estetiska grundlärorna därigenom helt bragts på villovägar.
Då, liksom nu — blott modesak. Det sämsta nya
tog lofven af det bästa gamla. Men hvar äro nu dessa
operor?
Icke ens identitetssatsen: A är A, detta är detta brydde
man sig vidare om. Nej, just den var det, som trampades
under fötterna, i det man tillät sig fria ändringar, vanställningar,
förkortningar eller s. k. »förenklingar» i hvilka koralmelodier
som helst, jämväl de härligaste, mest inspirerade.
Först eleminerades rytmen och de melismatiska tonföljderna,
därnäst kom turen till den melodiska teckningen i öfrigt.
Inom hela konsthistorien är detta en enastående vandalism;
all konst förhånande och neddragande, som innebär sin
egen dom.
Och kyrkostyrelserna? De hade, såsom nämndes, närmat
sig det rent negativa reformerta musikidealet.
Så kommo representanter för upplysningstidehvarfvets bekväma
nyttighetsläror att äfven här ordnande ingripa och
vingklippa den en gång så väldiga, storslagna protestantiska
koralen.
Men, hör jag någon invända, lefde ej den store Sebastian
Bach[1] på denna tid, kyrkomusikens zenit och mästaren i
koralsats? Hade koralen råkat på förfall, så hade väl han,
om någon, varit ägnad att bringa den till rätta igen. Ja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
