Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlorade, bland andra en som börjar »Mitt hjerta vill i
tusen stycken spricka»; men hvad som är qvar, visar
tillräckligt hans dyrkan af Amor. I sitt längsta poem, »Om en
mös pligt», skrifver han som en god fruntimmerskännare.
Vi skola uppräkna några af hans flammor. Den, för hvilken
han hetast brunnit, heter Margareta. Han kallar henne i en
glödande kärlekssång »Margaris, min själs behag, andra jag».
År det samma person som fick det artiga, nästan på
concettimanér affattåde »bindbrefvet» [1] på margaretadagen under
årets vackraste tid? Han kan ej gifva henne något smycke
att binda kring armen, i stället får hon hans hjerta och sång.
Slutet öfverraskar med en stor förplumpning, som å daga
lägger, hvad slags qvickhet man då kunde tillåta sig mot
damerna. Ån en gång förekommer Margareta på ett förtroligt
sätt. En väninna får af honom en liten visa, som hon begärt:
»Men du måste kunna tiga,
Att jag åt dig någon gjort.
Säg för ingen annan piga,
Ty det blifver snarlig sport.
Magga lilla må det veta,
Hon går ej dermed i skall.
Vill dig någon ann’ utleta,
Säg: du tok, drag fan i vall!»
»Det är, Fillis, sant
— — — — — —
Att du mig begärat
Så högt som jag dig»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
