Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Til afgrundz diup och scen, hvad kval ther är,
Som fräter allt, men ingen ting förtär!» —
»Kroppen ryys, och hiertat skiälfver,
När iag tänker therupå,
Ropandes til bergen: Hvälfver
Öfver mig och lät mig få
Hastig enda, ty jag veet
Ingen nåd och säkerheet.
Ah, hvar skal iag, usle, blifva,
När Gud vil mig öfvergifva?»
Det är en centrallyrik inom det rysligt patetiska. Man
ser att författaren har djupt dykt ner i fördömelsens
jemmer. Han är den svenska kyrkans qval- och straffsångare
par preference. Hvilken skilnad är det ej mellan honom
och en Svedbergs pligttrogna eller en Spegels andaktsfulla
eller en Arrhenii enfaldiga, barnaglada kristendom! Man
ser att dessa senare haft ständigt umgänge med Gud.
Lucidors poesi har vändt honom ryggen med förtviflan i
hjertat. De andra hafva trots alla pröfningar sina ögon
stadigt riktade mot den milda, försonande aftonglansen
kring Golgatas kors. Han åter har stigit ned i ångstens
och fördömelsens mörkaste afgrunder. Försoningen
förekommer här mindre, den är skjuten i bakgrunden. Det ser
ut som skalden i sin koncentrerade ungdoms- och olyckas
kraft rent af försmått att skildra och prisa den. Troligen
hade det skett annorlunda om han, en resignerad gubbe,
stått vid lifvets afton. Nu är det idel natt, och en tung
natt öfver Lucidors andliga sång. Om vi vandra der,
känna vi att evighetens oändlighet omgifver oss, och att
helvetet ej är långt borta. Den onda menniskan ströfvar
der omkring med alla ångerns och förtviflans qval målade
på sitt ansigte. Hon vill undfly dem, men ondskan bor i
hennes hjerta och följer henne, hvart hon går. Samvetet
gnager henne som en orm, sargar henne med pilstygn, och
då hon söker tröst genom att frammumla Skriftens språk
och löften, klämtar det högt till, så att hon återfaller i sin
misströstan. Hon till och med drömmer att hon är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ljlucidor/0147.html
