Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Rör mig inte — rör mig inte!» skrek Sarah
och drog sig häftigt undan.
»Ta barnen med dig ut på gården, Tom, eller
gå ut och gå med dem — vad som helst, bara du
kommer härifrån», bad Saxon. Hon var blek och
darrade, kände sig nästan sjuk. »Ack, var snäll och
gå nu,,Tom! Här är din hatt. Jag ska ta hand om
Sarah. Jag vet mycket väl hur det ska gå till.»
Då Saxon blev ensam med sin hysteriska
svägerska gick hon skyndsamt till väga och med ett lugn,
som hon alls icke ägde, men varigenom hon det
oaktat sökte inverka på den skrikande kvinnan
på golvet. Genom de tunna väggarna trängde
skriken obehindrat ut, och Saxon visste att det
hördes såväl i husen bredvid som ute på gatan och
i husen på andra sidan gatan. Hon tänkte med
förfäran på att Billy kunde komma innan de upphörde.
Och för övrigt kände hon sig också både uppretad
och förolämpad. Varje fiber hos henne revolterade
nästan i vämjelse, men hon bibehöll sin
kallblodig-het och självbehärskning och strök oavbrutet Sarahs
panna och hjässa med långsamma, lugnande drag.
Sin ena arm höll hon omkring henne och lyckades
snart dämpa det ohyggliga skriket. Några minuter
senare låg den storsnyftande Sarah till sängs med
våta omslag över panna och ögon till lindrande av
huvudvärken, som hon och Saxon i tysthet antogo
måste vara en följd av det vilda upproret i hennes
inre.
Då ett klapprande av hästhovar hördes från gatan
och plötsligt stannade utanför, var Saxon i stånd
att gå till ingångsdörren på framsidan av huset
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
