Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett slösande med tid då man eljest kunnat roa sig
med att spela pedro eller göra sin simtur eller
brottas där nere på sanden. Saxon var däremot en
förtjust åhörare av ordstriderna, ehuru det var litet nog
hon förstod av dem. Det var huvudsakligast
känslan som vägledde henne, men någon gång såg hon
också ett plötsligt ljus sprida sig över dunkla frågor.
Vad hon emellertid aldrig kunde begripa var den
pessimism som så ofta gav sig luft inom sällskapet.
Den tygellöse irländske dramaturgen hade förfärliga
anfall av dysterhet. Shelleys avbild, som skrev
vådeviller i cell, var en kronisk pessimist. En ung
författare, St. John, som skrev i tidskrifter, var en
anarkistisk anhängare av Nietzsche. Målaren Masson
förfäktade en lära om evig förnyelse, som var rent av
förbluffande. Och Hall, som vanligen var så
munter, kunde överbjuda alla de andra, när han slog
sig på att tala om religionens kosmiska patos och
det antropomorfistiska sladdret hos människor som
inte tyckte om att dö. I sådana stunder kände sig
Saxon betryckt bland dessa konstens sorgfulla barn.
Det var ju alldeles ofattligt att de — just de —
skulle vara så utan allt hopp.
En afton vände sig Hall helt plötsligt till Billy,
som endast ofullkomligt kunnat följa samtalets gång
och av detsamma blott fått klart för sig, att för
deltagarna i diskussionen allting i livet var uselt
och ruttet.
»Hör ni, hedning därborta — ni slöa och i köttet
fångna kreatur — ni monstrum av uppblåsthet och
ständig hälsa och glädje — vad har ni för tankar
om livet?» frågade Hall.
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
