Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Huru David och mäster Gervasius råkade illa ut samt hvad där vidare tilldrog sig i kvarnstugan på Myllyranta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hriddarens bättre känslor. — Hvad säger jag, två? Nej,
en och en half! tillade hon, rättande sig själf, för att
ytterligare förstärka effekten af sin aritmetik.
— Kom, min fru — svarade riddaren, synbart
förlägen, sin förtörnade maka — kom, låt oss stiga
till häst och öfverlämna åt Anfast att tukta de näsvisa
slynglarne!
Men fru Ursula, hvilken man annars icke just
tilltrodde ett blödigt hjärtelag, tycktes denna gång ovanligt
angelägen att visa sig från sin vackra sida. Hon drog
sin herre och man litet åt sidan och talade fortfarande
tyska med lifliga åtbörder. Inkeri såg den fruktansvärde
mannen likasom delad mellan stridiga känslor, antingen
nu dessa voro fruktan och vrede, eller kärlek och afsky.
Och när han än vidare tycktes tveka, såg Inkeri fru
Ursula upprycka den bröstnål, som framtill sammanhöll
hennes svarta ridklädning, och vid denna nål var fästad
en stor, guldglänsande sten. En annan skulle ha funnit
det naturligt, att den höga damen fann sig generad af
värmen i stugan och, utan att tänka därpå, ryckte bort
nålen, för att andas friare. Men Inkeri inbillade sig,
att den glänsande stenen sprakade gnistor och på riddaren
utöfvade någon hemlig trollkraft, ty strax därpå såg man
honom med ömhet kyssa sin maka på pannan, och med
detsamma befallde han de stridande nedlägga vapnen,
han ville, till fru Ursulas ära och på hennes förbön,
skänka de dömde lifvet.
Det var ock hög tid, ty fogden och hans unga
kamrat i olyckan hade endast deras goda position i
spiselvrån och den yttersta ansträngning att tacka för att
de icke redan blifvit huggne i stycken eller fastspikade
vid väggen. Fogden hade undkommit med ett skrubbsår
i kindbenet, och Davids jacka var sönderrispad af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
