Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Huru den hvita flickan ledde Ljungars barn genom skogen och hvad som under tiden hände vid kvarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver nejden, ökades betydligt af trädens skuggor uti
den täta skogen. David såg därför icke ogärna, att
fullmånen höjde sig, stor och röd som en ofantlig sköld af
polerad koppar, vid himmelens rand och lyste här och
där vid öppnare ställen på den daggiga ljungen och de
slippriga berghällarna.
Plötsligt stannade Siivo, klippte med öronen och
kunde icke förmås att fortsätta vägen. Nu kom turen
att blifva skrämd till Beata, som längesedan önskat sig
vara väl hemma tillbaka i kvarnstugan på Myllyranta.
— Hvad nu? sade David och klappade det trogna
djuret på halsen. — Hvad nu, Siivo? Är det en varg,
som du vädrar där borta i buskarna, så lita på mig,
min gosse; inte frukta vi sådana bestar.
Hästen fnyste och rörde sig ej ur fläcken.
Birger hade sina egna tankar om denna motsträfvighet.
— Se, sade han, den hvita flickan går ej mera
framför oss. Hon har stannat ett stycke till höger och
vinkar oss åter att följa henne.
Verkligen såg äfven David — eller tyckte sig se —
att den luftiga dimbild, som förut bade sväfvat framför
dem, nu stod stilla på det utpekade stället, likasom
manande dem att taga en annan väg. På detta ställe föll
månskenet mellan träden; man såg guldbältet glimma, och
likväl syntes tydligt genom luftbildens kropp den mossiga
stammen af en hög gran, som hade blifvit kvistad ända
upp till toppen af människohänder, medan i toppen var
lämnad en liten kvast af de högsta grenarna. Sådant
skedde fordom ofta och sker ännu stundom i obanade
nejder, för att tjena vandraren till märke och vägledning,
när han stannar i villrådighet om den riktiga kosan.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
