Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Huru den hvita flickan ledde Ljungars barn genom skogen och hvad som under tiden hände vid kvarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hvarför? upprepade Renata och Inkeri på en
gång, i det de sökte öfverrösta hvarandra. — Helgonen
vare oss nådiga, det frågar han, den slyngeln, den
vargungen! Gud välsigne er, barn, efter ni äro väl tillbaka,
men det säger jag, David, vore jag karl, skulle du smaka
en god käpp af årsgammal björk, pojke! Att blifva så
länge borta med Ljungars barn och skrämma oss, fattiga
människor, till döds för er skull; utom att det lär kosta
några vackra stop öl för att ställa byfolket tillfreds, sedan
det för er skull lupit ifrån sin söta sömn! Men hur i
all världen komma ni ridande genom skogen i månskenet,
där knappast en katt slipper fram på ljusa dagen?
— Vi kommo att försinka oss litet för... ja, mor
vet nog hur det är med Ljungars skog, svarade David.
Men är det möjligt att folket gått i vapen för att vi dröjt
litet längre än ämnadt var?
— Dröjt litet längre, du genompiskade skalk! —
skyndade Inkeri att fortsätta, medan Renata lyckligtvis
fick i aftonkylan ett anfall af hosta, som hindrade henne
att hugga i med sin kraftiga stämma — dröjt litet längre!
Vet du då inte, din odåga, att ett helt tjog af herr
Stens ryttare hålla till därborta vid landsvägen? Josua
har sett dem med egna ögon, när jag skickade honom
ut för att söka er; och truppen anföres af Sven med
den klufna näsan; Josna kände strax igen honom på
korpfjädern i järnhufvan.
— Ni har rätt, mor, sade David betänksamt. Är
det Sven och herr Stens ryttare, så begriper jag hvarför
byn är under vapen. Men jag förstår ej hvad de kunna
hafva att göra med vår utfärd till Ljungars källa.
— Det skall jag säga dig, blindstyre, ifall du ej
begriper det själf, utbrast Inkeri förargad. Ryttarne höllo
icke för ro skull till vid vägkanten. Herr Sten har icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
