Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Sagan om Ljungars vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ni band hennes svarta sammetsbarett på Tors lurfviga
nacke...?
— Ja, och på framfötterna tassade han med Knuts
kragstöflar, men på bakfötterna med Beatas skor. Det
var för galet att se honom lunsa efter vår feta
stallgumse.
— Och då kom fru Ursula och sprakade eld...
— Men du gömde mig i vaktkojan, tilldess att
stormen var öfver och min far kom hem från jagten.
Det var icke första gången du stod på min sida,
Goliath.
— Och med Guds hjälp icke heller den sista. Fru
Ursula kunde aldrig förlåta mig de spratt jag spelade
henne.
— Därför lät hon också kasta dig i hvalfvet. Det
var för min och Beatas skull, min trogne Goliath. Hur
skall jag någonsin kunna belöna din trohet?
— Låt oss ej tala därom, junker. Hon har så litet
fått bukt på mig, att jag väl hade lust att göra henne
ännu ett spratt på gamla dagar.
— Nej, hvad skulle det vara?
— Jo, att ledsaga er som borgherre tillbaka till
Ljungars. Jag tycker hvad er styfmor skulle få stora
ögon, hon som tror er vara en förläst stackare, en
bortkollrad mes! Men hon skall bli lurad. Ni är myndig
nu och kan när som helst binda vid sidan er faders
svärd, rida till er fäderneborg, klappa på porten och
säga: Ljungars, låt upp, din herre kommer!
Ynglingen suckade och gick öfver golfvet med långa
steg. Hans bleka kinder begynte åter glöda; mekaniskt
tog han bägaren, förde den till sina läppar, för att
svalka sin törst, och drack med välbehag.
Goliath smålog i sitt gråa skägg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
