Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-g- 15 « -
dr onkel haggais portfölj.
II.
ti[cha.
CTag i ni Ht minne si ii/hr haff
Den iliit) du första gungen
Jay stöflat- hum fick med skafl.
— Så lycklig var aj mången.
Af manlig stolthet yenomtriinyd.
Jag liksom undra trodd,■
Alt iij>/it’t stöfvetskaftcm längd
En mmsJcas vigt berodde.
.]feil ovan, som jag ännu var.
Att ill i stö/lar ståhl
Det snart ]>u näsan för mig bar
— Oi h jag begynte gråta.
En slcriinia jag på näsan fick,
Som sval. — och i mitt hjerta
Det. sved än mer — min moders blick
Mig njorde största smärta.
Så gide dat med min stol I hcl nu,
Jag kom med den till korta:
Ej rar jag någon mun ännu.
— Så rar den lyckun borta.
Carolus.
en liten hares äfventyr.
IIYÖ|fu]e Jösse var ej många veckor
gam-;I«SK mal. Vid hain? ålder kunna barn
hvarken gå eller slå oeh han kunde dock
vida mera. Han kunde skutta helt
behän-ligt öfver vägen; lian kunde klippa med
öronen och leka kurra gömma med sina
syskon, och trodde sig då vara gömd, när
han stack hufvudet in i busken. Dessutom
kunde han ensam hitta vägen hem, när han
gick till ärtlandet, och tyckte sig derför
vara en riktig hare.
— „Grå ej för långt, lille Jösse1", had
hans mor, „gå aldrig längre än till början
af ärtlandet". Men Jösse klippte med
öronen och såg slugare ut än han var. Så
smög han sig en gång alldeles ensam ut i
skogen, genom skogen till ärtlandet och
genom ärtlandet in i herrgårdsparken. Der
var gräset mycket grönare än i skogen, de
nättaste små dammar, bekransade af
blommor, lågo så klara i solskenet och
afspeg-lade den lille nyfikne harens bild. .Jösse
tyckte att han såg bra näpen ut der bland
blommorna. ’ Han smakade på en löfkoja,
men den tyckte han alls inte om, den var
bäsk. Och Jösse gick modigt in i
köksträdgården, för att försöka sockerärterna.
De
voro söta och goda och Jösse lät sig
väl smaka. Plötsligt fick han hjertat upp
i halsgropen, som man säger, 13’ der kom
en väldig gestalt vandrande utför
trädgårdsgången. Det var köksan, som med korg
på armen kom för att plocka grönsaker till
middagen. Jösse skuttade nu fort tillbaka
till parken igen och gömde sig der bland
blad och blommor. Här är man i ro,
tänkte han.
Men dagen gick och qvällen koin och
Jösse tröttnade på at.t betrakta blommorna
på rabatterna och svanarne i dammen. —
„Jag går tillbaka till köksträdgården, för
att äta qvällsvard", tänkte lian, ,,ingen
rädder här". — Och så skuttade han af.
Långsamt gick det. Jösse fattig var
uttröttad af dagens mödor och ville ej
medgifva för sig sjelf att han längtade hem.
Bäst han så linkade åstad, mötte han vid
en krökning af vägen herrgårdens lille Carl,
som var lite ocli lekte med sin ärtbössa. —
„Stopp lille gynnare", sade Carl, „du kan
jnst komma med mig". Det förstod Jösse
ej riktigt, men han sprang ocb skuttade
dock undan så fort han förmådde. Jösse
var trött och Carl flink, och inom fem
minuter låg den lille haren hopkrupen i
gossens jagtväska och darrade af skrämsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
