Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fi7
trotsa ovädret, utan måste återvända till
stranden. Ännu en blixt! ett skott! Ett
aflägset fürtviflans rop, som uppslukades
af stormens dån. — Den gamla qvinnan
knäböjde på klippan och bad. Stund
efter stund förgick. Derute i vågornas och
stormens brus ljöd ett svagt ångestfullt
nödrop, som blott förnams af henne. Ilon
sprang upp. Med en sjuttouårigs
bevingade steg ilade hon öfver klipporna till
lotsens stuga. Hennes annars åldriga
stämma ropade med ungdomens klarhet
och kraft på hjelp. Lotsen och hans folk
kommo. Man ropade. Alan kastade ut
tåg. En arm fattade med förtviflans styrka
i "tåget och genom bränningarnes skum
drog man i land en mensklig varelse.
Det fladdrande lyktskenet föll på honom,
der han liflös nedsjunkit på stranden och
upplyste ett grånadt hufvud, ett fåradt
anlete. Den gamla böjde sig bäfvande
ned öfver den skeppsbrutne. — Eu
väldig blixt af fröjd brann i hennes
insjunkna öga och hon lyfte de vissna
händerna sammanknäppta i tyst lofsång
mot den natthöljda himlen. Lotsen ville
föra den skeppsbrutne till sin stuga, men
hon sade:
— Nej, nej! Bären honom in i min
koja.
Hon ilade till kojan, tände sitt
tregre-niga julljus och redde bädden, der
lot-sarne nedlade den fremmande.
Hon var allena med den gamla mannen
der ban låg såsom död på bädden, hon
lyssnade till hans hjertas slag och
knäböjde vid lians sida. Klara tårar, varma
som 0111 de framvällt från ett sjuttonårigt
hjerta, runnö öfver henues fårade kinder.
Stormen hade lugnat sig. Den första
strimman af höstmorgonens bleka dager
lyste in genom de små fönsterrutorna.
Den skeppsbrutne slog upp ögonen.
Hans blick föll på den gamla qvinnan,
som knäböjde vid hans sida. Ett leende
likt en solglimt från den längesedan
försvunna våren drog öfver hans anlete och
liksom i en dröm hviskade han med sitt
sista andetag:
— Vårfager.
II. O.
VID STRANDEN.
per du Fiken
/’Huru viken
Nu är spegelklar!
Skönt det vore
Om Vi fore
I en båt så rar.
Gå att klappa
Snälla pappa
Och om lot begär:
Kanske låter
llan oss åter
Få vår vilja här.
Då vi skulle
I vår julle
Ro dit bort till ön,
Der vid stranden,
Uti sanden
Liljan blommar skön.
Årån tager
Jag och drager,
Uo med öfvad hand.
Du med styret
llar bestyret,
Håller rakt mot land.
Genom safven
Skjuter stafven
Ledig som en and,
Tills omsider
Båten glider
Fram till holmens strand
Der vi dröja
Och förtöja
Båten uti hamn.
Från vår långa
Färd med många
Liljor fylls din famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
